Känns som att man blir mer och mer isolerad, instängd och begraven i en kista med ansvar och obligatoriska sysslor som jag varken ställt till med eller vill ha och jag menar inte Vincent, han var den bästa överraskningen som livet kunnat ge men mycket annat gör att man formligen ruttnar inifrån av en frätande negativitet som inte skulle behövas existera men faktumet och ironin att jag faktiskt är alldeles för snäll gör att jag får skylla mig själv en hel del.


Kan inte påstå att gårdagen gav mer frukt än ett par sura omogna äpplen i testikelstorlek vilket var en av anledningarna till att det inte blev fler inlägg under dagen.


Det blev ändå lite guld i kanten då min limiterade version av min långväga favoritslasher The Burning dök ner i brevlådan samt att en Zombie Nosh box också fann sin rätta plats i mitt hem.







På kvällen då Moa äntligen dök upp lägligt nog efter att lillen hade knoppat i säng så kände man sig så kvävd att man var tvungen att ta sig någonstans, lyckligtvis så skulle Niclas låna en av madrasserna som låg i förrådet så det kunde man fixa men det skulle vi ta idag ist men lyckligtvis så fick man ut honom på en runda så att hela jag kunde fyllas av syre och livfullhet, det behövdes.





(Niclas flyr undan svärmen av knott och hamnar framför kameran, blev en bra bild iaf)


Efter att vi vandrat en länga längs med strand och skogsväg så ringer Moa panikslaget och säger att gamingstolen rörde sig 2 ggr våldsamt av sig själv och det var inte någon av djuren som gjorde det, jaja, vi får skynda oss hemåt eller iaf till den mån vi känner för, tyvärr fanns det inga spöken kvar när jag väl kom hem.





Så medans vi knatade runt i skog, strand, park och hamn så kände man som vanligt ett extremt vältrivsel och skulle aldrig vilja röra på sig från denna fiske ort så detta kommer att bli en ode till min hemstad.









Slite

En frisk fiskeort där mina rötter sökte sig till att sätta grund
här rustade jag mitt bo där utsikten vetter mot Pressbyrån.

Där sommarvindar bringar ljuva kyssar med en eftersmak av algfylld halitosis
och vintervinden höjer knogen för att skämtsamt nypa en i näsan.

Då gryning nalkas föder det sakta omfamnande mörkret en öronbedövande tystnad
ett stilla vitter bringar kvällen, en mantel av eufori som endast kan störas av en juvenil moppeidiot.
En lättande själafrid som blossar både dag och natt då den gråa massan inte ljudar sina horn 
och sakta tär på denna symbiot av lant, stad och hav.

Bland skogar vars stolthet skänker trygghet man vandrar