Då sitter man i stormens öga med en malström av känslor runt en varav alla riktar sig till en negativ punkt och jag vill mer än något göra  så att ovädret klarnar så att jag kan gå på logik istället för ovälkomna känslor sen ställa sig upp och skrika att hon inte är värd det, hon är inte värd ett skit, tänk för fan!





jag hade verkligen inte räknat med det här stadiet, att vandra i en grå emotionell korridor (trots varningar av Niclas) där det känns som att ljuset i slutet lika gärna kunde vara ett tåg, jag vet vad jag har stått ut med och det här är inte värt det ... alls, alla som vet vad som har hänt och då menar jag sett allt , varit involverade och upplevt allt vet att det inte är värt det, folk som har hört en massa skit och det har slängts en massa skit om mig kan gå och dra arslet över huvudet som Johan säger för per faktum: ni vet noll om den situation vi var i och eeeh ni vet noll i allmänhet också :P det har jag mer än något fått bevisat. 

låt se här den som pratar så högt som möjligt och försöker med alla medel övertala folk som inte ens är involverade är det den som ska tros på eller är det den tysta som låter alla andra se vad som händer?
gissa vem jag har varit?


Det är däremot tvunget att göra en så blank som möjligt när lilleman är med så att han inte får upp några känningar men deras radar är ett high tech monster in the flesh men jag har inte sett honom reagera på något negativt sätt än så länge.


Idag skulle det vara inskolning för honom på dagis men tyvärr så ligger han ännu i sjukdomens vagga och producerar snor per liter och är efterhängsen tills man måste torka av hans näsa då flyr han som en gasell.

Jag hade även förberett allting till dagiset även köpt in ett regnställ och små gummistövlar, lyckligtvis så fick jag tag i det sista blåa paret, nu vet jag att såna stereotyper när det gäller färg kvittar men matt grisrosa borde fanimig förbjudas!






Nej nu blev det lite semi-emo varning på detta inlägg så det ska avslutas snabbt men tyvärr så sitter jag och lyssnar på Bleeding through vilket känns lite halvpinsamt att erkänna.


Fan om man var homosexuell så hade man bara fått ont i arslet... MEN det är inte heller värt det!